Livet är frukansvärt orättvist och när någon i ens omgivning går bort känns det helt ofattbart. Jag har så svårt att förstå hur dåligt någon kan må för att se självmord som sista utvägen, det finns inte i min värld. Det är så sorgligt och sjukt på samma gång. Det går verkligen inte att finna rätt ord.

En underbar, duktig, ambitiös, trevlig och genomsnäll person som inte längre finns hos oss. En person som inte längre såg någon mening med livet, som inte längre såg ljust på framtiden. Sånt fruktansvärt slöseri med ett så fint människoliv.

Då och då hör man talas om folk som går bort, vissa vet man ytligt vilka det är, andra har man ingen aning om. Men när det är en person som är bekant så går det verkligen inte att förstå. En person man har haft lektioner med, varit hemma hos och ibland umgåtts lite med. Det gör så ont i mig att se och konsekvenserna av detta. Jag skänker mina tankar till anhöriga, och framför allt dig, Jessica.

Jag finns här, du vet att vi finns här för dig. I vått och torrt, dag som natt. Glöm aldrig det! Vi kanske aldrig kommer förstå, men med tiden lär man sig att acceptera vad som hänt, trots att det sätter djupa spår och kanske aldrig läker helt. Kämpa på, du är stark och jag vet att du klarar det! ♥