Gaah, känns som att jag får ångest av det mesta just nu. Det är en sak som ständigt ligger och gnager i bakhuvudet, till viss del mitt eget fel, men ändå. Det går inte att leva i det förflutna, men om man hoppas tillräckligt mycket? Kan det verkligen inte bli som man vill då, som förr? Bara lite.. En ständig konflikt, hjärnan säger en sak, men hjärtat något annat. Fortfarande. Visserligen har det bleknat, men kan det aldrig ge med sig helt? Nu är det bara tröttsamt och jobbigt att dras med. Det hade varit perfekt att vrida tillbaka tiden några år..

Det kanske är den kära söndagsångesten som smyger sig på en dag för tidigt? Har en arbetsvecka framför mig med bara sena pass, suck. Sen blir det till att jobba helgen också, bra timing. Jag känner att jag verkligen sprider positiv anda omkring mig. Inte ett negativt ord lämnar mina läppar och mitt leende bleknar sällan. Kom inte till mig och klaga, vad det än är så kan jag lova att jag har det värre. Dubbelmoral.

Nu blev det en massa ironi blandat med en härlig stänk av sarkasm. Underbart, jag älskar det!