Konstigt nog och trots allt så bryr jag mig fortfarande. Det stör mig något så fruktansvärt, men jag kan inte hjälpa det. Allt rullar på som vanligt samtidigt som något hela tiden fattas. Om det finner sin rätta plats blir allt som det borde, fast ändå inte. Det borde varken nämnas eller ens tänkas på, ändå gnager det ständigt i bakhuvudet. Vardagen påminner allt för ofta.

Kryptiskt kan tyckas, skönt att ventilera.