Ensamheten är nog värst, den kan jag inte vänja mig vid. Det var tre år sen jag var ensam på detta sättet, men då mådde jag inte dåligt av det. Dessa tre år har fått mig att glömma hur det känns att vara ensam,  att veta hur och vad jag ska göra. Innan kunde ensamheten vara skön, om jag valde den själv för en stund. Innan kunde jag behöva ensamheten då och då, det kunde vi båda. Nu är det ofrivilligt och tommare i mig än någonsin tidigare.

Dett finns inget att se fram emot, ingen att anstränga sig för, ingen att dela sin kärlek med, ingen att komma hem till längre. Ska jag vara ärlig så finns det inte mycket som känns meningsfullt längre. Dag efter dag, det är hela tiden samma visa. Samma rutiner och tankar. Livet går vidare men det blir fan inte bättre. På dagarna är det oftast okej, men det är på kvällen när jag är ensam det är som jobbigast. Det är då jag tänker som mest, det är då tankarna jag trängt bort under hela dagen sakta tvingar sig fram igen. Det är dessa tankarn som håller mig vaken om nätterna och plågar mig i min ensamhet.

Det känns som ett öppet sår där det hela tiden strörs salt, det svider. Jag vet men kan inte låta bli.