Det känns som att sanningen sakta har börjat sjunka in i mitt huvud.. Tänk att den kunde göra så himla ont, har aldrig varit med om det innan. Jag tror att jag förstått vad som hänt, men kan ändå inte acceptera det, det känns bara som en lång mardröm. Få mig att vakna!

Först var jag bara så j*vla förbannad. Visste inte vad jag skulle ta mig till, bara gick runt och skakade. Nu känner jag mig bara så ledsen och hopplös hela tiden.. Från morgon till kväll är detta det enda som fyller mina tankar. Innan jag somnar på kvällen, när jag drömmer, när jag vaknar och resten av dagen. Hur mycket jag än försöker fatta vad som har hänt så kan jag inte göra det.

Du hade den största platsen i mitt hjärta, jag älskade dig mest av allt, du var min bästa vän. Jag trodde att jag om någon kände dig väl.

Det sista ville du knappt ta i mig, jag fick be dig att hålla om mig, inte ens då ville du. Nu förstår jag plötsligt varför och jag känner mig så himla förnedrad, värdelös och dum! Du gick bakom min rygg och jag förstod ingenting. Det var inte mig du ville ha, det var inte mig du ville ta i, det var inte mig du tänkte på.. Det var min lillebrors bästa vän, det var min lillebrors stora kärlek. Det var den tjej som var med oss och min lillebror när vi kollade på film och åt godis. Det var den tjej du körde hem flera gånger och lånade ut din jacka till. Det var denna tjej som du så samvetslöst träffade bakom min rygg. Det är för denna tjejen du gör såhär mot mig. Jag hoppas hon är värd det!